Tags

, ,

Idag är det på dagen 16 år sedan  “The quake of ´95” i Kansaiområdet i mellersta Japan.

Större delen av min barndom spenderade jag i Kobe. Det var en lycklig tid, vi bodde i ett fint hus uppe på berget, jag cyklade ner för det varje morgon till en tågstation där jag tog en monorail ut till en konstgjord ö där min skola, Canadian Academy, låg. Lärarna var snälla jag hade många lekkamrater och någon kulturkrock minns jag inte att det var när vi flyttade dit, och hur många gånger jag än får frågan har jag inget mer än ovanstående att berätta när den kommer: Hur var det att bo där då?
Nåväl. Den 17 januari 1995 raserades idyllen, om än bara tillfälligt, när en mycket kraftig jordbävning inträffade. Klockan var ca 06:45 och jag låg i min säng och sov. Jag “vaknar” (jag skriver “vaknar” för om man blir “väckt” på det viset kan det dröja timmar och dagar innan man är vaken på riktigt) av att jorden helt enkelt skakar förbannat våldsamt åt alla håll, oregerligt, oregelbundet och med stora skak- alltså med stor pendel. Jorden vrålade och skar och gnisslade. Det varade i ungefär tjugo sekunder och under den tiden hade jag tur att jag förblev oskadd för precis allt som fanns i mitt rum hade kastats omkring och nu låg på golvet. Många hade mindre tur och slungar jorden till exempel en bokhylla på en med full kraft så föreställer jag mig att det kan bli rätt smärtsamt. Min bokhylla hamnade dock precis bredvid sängen och det är egentligen bara den jag vet någonting om.
Alla i min familj klarade sig bra. Våra grannars hus rasade samman då det var av traditionell japansk typ med stort, tungt och vackert tegeltak. Som i en jordbävning faller rakt ner och krossar allt som finns under.
Under dagen röjde vi runt mest överallt i området och i huset. Jag var elva år när detta inträffade och alltså inte stor nog att delta i det farliga grävandet och letandet efter människor, men stor nog att se och minnas resultatet av det. Senast jag hörde dog 6000 människor i en stad ungefär av samma storlek som Stockholm. På kvällen åt vi triangiatillagade glasnudlar i vårt kök med levande ljus som vi blåste ut varje gång det blev ett efterskalv, och tillsammans med lukten som blev när hela köket rasade ihop i en enda soppa på morgonen minns jag den kväljande känslan av rädsla, när adrenalinpåslaget hade lagt sig och vi bara satt där allesammans, med varsin hand på en ljusstake, i vårt sneda och vinda hus som eventuellt höll på att glida ner för berget, samtidigt som ett oräkneligt antal bränder härjade i staden nedanför oss.
Vägen som ledde till vårt hus var rätt illa medfaren och hade kanat någon meter ner för sluttningen. Under dagen hade den hasat lite lite till med varje efterskalv. Huset i sig klarade sig rätt bra förutom att det blivit allmänt medfaret med spruckna väggar och krossat glas. Men p.g.a. vägen som ledde dit så flyttade hela familjen in hos Britt och Sören Wikström vars hus och område hade klarat sig bättre. Det gjorde ett par andra svenskfamiljer också. Tillsammans campade vi på vardagsrumsgolvet i deras lägenhet och läste enorma mängder Lucky Luke och Asterix, eftersom en av papporna i en av familjerna hade en ansenlig seriesamling i mint condition som han lät oss barn läsa sönder.
Några dagar senare hade Sandvik på något sätt ordnat transport därifrån och Mamma, Matilda och jag flyttade hem till mormor i Enebyberg i ungefär en månads tid. Mårten fick bo på Canadian Academys internat och Pappa var kvar och gjorde vad han nu gjorde.
När någon månad gått  kom i vanlig ordning Kamratposten. I den fanns ett långt reportage om jordbävningen i Kobe. Jag hade suttit och hoppats varje dag sedan tanken slog mig att ni skulle höra av er och intervjua mig och ha med min bild i tidningen. Jag föreställde mig ett antal olika rubriker och infallsvinklar. Men trots att jag, och innan mig min syster, och innan henne min bror varit trogna prenumeranter och läsare av tidningen så hörde ni inte av er. När jag läste ert reportage om händelsen blev jag djupt besviken, för att inte säga sorgsen. Jag bad Pappa säga upp prenumerationen.
Nu när jag tänker på det är jag beredd att förlåta er (storsint, no?). Men det var dags att berätta hur det gick till den dagen KP dog.
Med vänlig hälsning,
Alexander
Advertisements