Ensam är stark. Så säger man. Den som inte kan vara ensam är svag, osjälvständig, klängig. Den har ingen karaktär.

Det är utvecklande att vara själv, sägs det. Det är nyttigt att vara ensam ibland. Så det måste ju i rimlighetens namn innebära att jag, som inte är bra på att vara själv och inte gillar att var ensam, inte utvecklas. Inte är självständig.

Jag är arg på mig själv för det. För att jag inte är stark och inte omfamnar ensamheten och gör något bra av den. För att jag inte kan finna harmoni i att vara själv.

En vän säger att hon vill vara själv för att slippa allt drama, konflikter och tjafs som man måste uthärda när man är två. Tvåsamheten ska vara en rak och enkel väg, annars får det vara. Då är ensamheten ett enklare och bekvämare alternativ, menar vännen.

Men jag håller inte med. Få saker är mer utvecklande och tillfredsställande än att reda ut en konflikt. Även om utredandet i sig inte är mer än att man konstaterar att man är ense om att vara oense, så är känslan av att bli sams en av de bästa jag vet. Det är tvåsamheten som är utvecklande eftersom den tvingar en att fundera på vad som är viktigt för en och vad man prioriterar i livet. Att veta sitt eget värde. För att inte tala om att kompromissa – att kunna mötas halvvägs är att utvecklas. Och att veta vad man inte vill kompromissa med är också utvecklande. Att känna sig själv så väl att man vet vad man absolut inte är beredd att backa på.

Så kalla mig inte svag för att jag vill vara två. Det krävs en massa styrka för att klara av tvåsamheten.

Advertisements