Det är många som hör av sig. Ändå är det så tyst. Ensamheten är så väldigt tyst.

Jag tycker inte om ensamheten. Je n’aime pas la solitude. Jag har varit singel ett halvår sedan jag var 20. Jag minns inte hur man gör. Jag kan inte. Jag vill inte.

Det är ingen som säger god natt. Det är ingen som tänker på mig innan den somnar. Det är ingen som tänker på mig när den vaknar. Det är ingen som tänker på mig när den äter lunch. Det är ingen som tänker på mig alls. Det är nästan som att jag inte finns.

Tänk om man bara får en chans och jag missade den. Tänk om alla dagar kommer att kännas så här. Tänk om jag alltid kommer att vara ensam, och aldrig kommer att lära mig hur man gör och aldrig kommer att tycka om det. Tänk om hela mitt liv blir en rutin som jag lär mig att hantera och acceptera, fast jag egentligen ville något annat. Tänk om mitt liv blir en plan B. Ett tröstpris. Tänk om jag nöjer mig.

Det sägs att det är skillnad mellan att vara ensam och att vara själv, men jag ser inga nyanser. Jag kisar, men det är för mörkt.

Visst finns det vänner. Det finns massor av fina vänner som frågar hur man har det och hur man mår. Men de har alla sina egna liv att ta hand om. Sina timmar att fylla, sina tankar att tänka, sina saker att ta hand om. Det är inte samma sak som att någon tänker på mig innan den somnar. Att någon saknar mig när jag inte är där.

Det är många som hör av sig. Ändå är det så väldigt tyst.

Advertisements