Tags

, ,

Jag satte mig ner milt upprörd över människor och började skriva en text om att jag var milt upprörd över människor. Just då ringde telefonen och ytterligare en människa ringde, och nu när jag lagt på och skall fortsätta skriva är jag bara upprörd. Själsligen upphetsad. Agiterad. Det som retar mig är inte mänskligheten i stort, för den har jag gott hopp om; vi har gjort bra saker kollektivt och även om mycket skit händer så pekar fakta på att globalt blir allt lite, lite bättre hela tiden. Dock kan jag bli oerhört trött på människor specifikt, och i synnerhet då på människor i grupp i allmänhet.

Jag äter lunch ensam nästan varje dag i en matsal där människor från olika företag äter lunch. Varje dag får jag överhöra konversationer av det mest banala slag och med få om några beröringspunkter med: 1. Kritiskt tänkande 2. Ödmjukhet 3. Självinsikt. Vad är det som gör att folk uttalar sig med sån självklarhet i hur världen är beskaffad? Förklarar hur man bäst tar semester, tekniska produkters kvaliteter (i stil med ”tro mig, automobilen är bara en fluga”), den överlägsna färgen att ha på sitt nyrenoverade sovrums väggar, den politiska situationen i Kina etc. I sig är alla nämnda ämnen intressanta frågeställningar såklart, men sättet de diskuteras på? Om alla ord som sägs är tomma, hur ska då en diskussion kunna fyllas med mening?

Jag vet inte egentligen varför jag upprörs. Låt dem hållas, tänker jag, och vem skulle jag vara att göra något annat än just det? Men den låtsade närhet de bygger upp, den polerade ytan och de artiga skratten, de inbördes rollerna, de tomma orden… Jag är förvisso inte med i diskussionen utan har endast privilegiet att agera publik bakom min lunchlåda. Men, även om jag själv inte är någon Hemingway kan jag ändå lugnt säga att för den pjäs de spelar kommer inga priser delas ut i kategorin bästa manus. Och för varje ny akt tappar jag lite mer av tron på människor.

Eller, nej, nu måste jag rätta mig själv. Jag tappar inte tron på människor i sig. Bara på hur folk beter sig, gör, är, handlar, pratar… som om vi trots allt inte visste bättre. Jag var agiterad förut; nu är jag bara trött. Jag får väl avsluta med att citera den där Indras dotter: ”Det är synd om människorna.”

Advertisements