Tags

,

Solen skiner genom molnen. Det har slutat att falla tunga flingor utanför fönstret; jag har slutat nynna ”sön faller ner på marken”. Det är fredag i nådens år 2010. Min lunch är i kylskåpet och ytterligare tre dokument ligger klara i företagets DropBox. Den tjocka killen med nasal röst och knäproblem gick förbi ute i korridoren, annars är det inte mycket som händer.

Jag hade en diskussion igår om sökandet efter mening och det existentiella vakuum som man (eller jag, vi, du, unga vuxna, gamla vuxna) ofta befinner sig i. För ett år sedan var jag i det. För fem år sedan var jag i det. Jag skulle vilja skriva att jag var i det för 10 år sedan också, men en gymnasist är närmast per definition i en centrifug av allting i friktion mot ingenting, så det vore inte så meningsfullt. Men idag när jag sitter här så är jag inte i det. Det känns nästan förmätet att säga att jag har det bra, som att det inte är tillräckligt själfullt eller livsbejakande. Men visst, ska det vara så är saker och ting lika svängiga som de brukar vara; oscillerandet mellan ’hurra!’ och ’hur då?’ fortsätter som vanligt. Men baslinjen är högre. Världen har förändrats på ett år, och jag har förändrats parallellt med den.

Hade jag haft ett visitkort hade det stått kontorsmupp och inte kreativ på det, jag bor i en lägenhet inne i staden och inte i ett hus på landsorten, jag har inte definierat och än mindre jagat drömmen. Men jag har ett jobb, en egen lägenhet och en flicka. Jag är glad.

Snart har helgen vecka 48 tagit slut, den precis som de andra helgerna också strax innan den börjat. Jag ville väl inget särskilt egentligen mer än att hälsa till dig att jag faktiskt mår bra, och jag hoppas att du gör det också.

Advertisements