Tags

Det har kommit till min kännedom att många oroas över levnadsförhållandena i min lägenhet. Här kommer därför en kort redogörelse för tillståndet i vad jag, från och med nu, kommer att kalla Den eviga dödsdansen.

Scylla II: pigg och glad. Än så länge.

Jag har ju tidigare berättat om mina plantor Natasja och Scylla, och om den sistnämnda damens kamp för överlevnad. Man har under en längre tid närmast kunnat känna hennes lidande; kunnat se livsandan sakta sippra ur henne; kunnat höra hennes dämpade, kvidande bön om nåd. Jag har försökt hjälpa henne, men min kärlek och omtanke har – tragiskt nog – inte varit tillräckliga. Jag gav till sist upp, och strax därefter gjorde även Scylla det. Hon ligger nu i en ogenomskinlig plastpåse i farstun, varifrån hon kommer att transporteras till den sista vilan (även känt som grovsoprummet på Ploggatan).

Som om det inte vore nog verkar nu även min fikus Natasja ha tappat livsgnistan. Måhända av sorg för sin förlorade kamrat, måhända eftersom jag i tre veckor glömt att vattna henne och därefter råkade tappa henne rakt ner i diskhon. Ingen vet säkert, men det beror troligen på det här med sorgen. Det ser hursomhelst inte bra ut, och jag räds det värsta.

Men det är som de säger: när Gud stänger en dörr, öppnar han någon annanstans ett fönster. Vilket i det här fallet inte alls var ett fönster, utan snarare blomsteraffären som ligger en liten bit bortanför grovsoprummet på Ploggatan. Och det var egentligen inte Gud som gjorde det, men väl en väldigt trevlig dam som har lärt mig en del om vatten, solljus och näring.

Luger. Vad vill han mig?

Sagt och gjort: i Scyllas plats står nu en frodig efterträdare som hittills betett sig både piggt och nyfiket. I bästa Alan Moore-anda har jag valt att döpa henne till Scylla II. Jag har vänt henne inåt vardagsrummet till, liksom bort ifrån Natasjas hörn; jag vill inte ge henne fel intryck redan från början. Jag tror att vi kommer att bli goda vänner.

Någon som förresten, helt i strid med all logik och rationalitet, mår alldeles förträffligt är svärmorstungan i mitt sovrum. Jag har valt att kalla honom Luger, och han är i sanning ett under av livsvilja. I söndags noterade jag hur han brutit sig igenom sin innerkruka av plast, med skott som strävar ständigt utåt, ständigt uppåt. Ibland, när jag studerar honom ur ögonvrån, verkar han nästan sträcka sina spetsiga utväxter efter mig: som om han vill smeka mig i ansiktet. Som om han vill… stjäla något av mig. Jag har sedermera valt att flytta honom lite längre bort från huvudändan av sängen.

Advertisements