Tags

, ,

Igår kom snön. Det var egentligen den andra gången för denna vinter, men det kom mer denna gång och med det den sedvanliga förvirringen i samhället. Folk tävlar om att ställa sig frågan ”varför blir vi lika överraskade av snön varje år?” flest gånger. Men om vi ska vara ärliga mot oss själva så vet vi egentligen att vi inte är förvånade. Jag hade på mig mina bruna skor, och jag vet sedan tidigare vintrar att de är hala. När jag gick hem var mina skor hala mot snön, och jag var inte överraskad. När bussarna ställs in finns det ingen på SL som kliar sig i huvudet och säger ”åh fan?”, för de har liksom jag varit med föregående vintrar och lärt sig att vid snöoväder blir det problem. Bilarna kör av vägen, tågen kör inte alls; färjorna stannar hemma och flygen åker till varmare breddgrader. Allting är som vanligt och allting är som det ska vara. Vi, mina vänner, bor på nordliga breddgrader. Då är det så här ibland.

På min arbetsplats har kallpratet blivit ett kallprat i ännu en betydelse. Ni vet vad det är som sägs och skojas om, för ni säger det och får det sagt till er själva. Det får vi alla, och även det är som det ska vara. Vi bor på nordliga breddgrader. Jag har dock alltid känt mig som en lögnare när jag håller med och skrattar, inte på grund av förljugenheten i den vänskap jag och de övriga anonyma kontorsgrannarna odlar, utan för att jag helt enkelt inte har något emot snön. Eller slasket, eller mörkret. Imorse blev jag genuint glad av att det var mörkt, av att luften luktade kallt och fuktigt, av att det plaskade när jag gick. Jag tänkte på förra vintern och på allt som hänt mig sen dess. Tänkte att världen blir annorlunda när den är kladdig och smutsig. Tänkte att hjulen snurrar, att världen inte står still. Snart är det nästa år. Snart har nu blivit då och allt som hör till det. Variationen är förändringens syster.

Sen tänkte jag på oss som bor här. Jag gillar oss. Vi är lite godtrogna, men på det hela rätt okej. Men också rätt omedvetna om var vi bor någonstans. Förr kom snön, och då tänkte folk ”jaha” och spände för släden istället för vagnen. Idag tänker vi ”jaha” och förväntar oss att hjulen ska funka i stort sett lika bra i snömodd som på sommartorr vägg. Vi klagar på att det är kallt men är för bekväma för att ha underställ. Vi klagar på att det är blött men envisas med att ha italienska läderskor eller sneakers. Vi tycker det är jobbigt att det blir mörkt, men sitter ändå inne under de timmar de är ljust. Någonstans på vägen glömde vi bort att vi bor där vi bor, och då också hur vi gör för att saker ska bli så bra som möjligt.

Men å andra sidan. Vi har ju något att prata om på lunchrasterna. Här, på de nordliga breddgraderna.

 

Advertisements