Tags

, ,

Du sa: ”Nu går jag hem, vi hörs imorgon.” Inte till dina kollegor. De få som du har hade gått hem för flera timmar sedan, om de ens behagat att komma in den dagen. Nej, du sa hej då till dina riktiga jobbarkompisar. Kanske hade du dem på G-chat den dagen; kanske var det på Facebook eller Twitter. Det är dina riktiga jobbarkompisar, de där du sällan eller aldrig träffar på fritiden men ofta hör av på jobbet på dagarna. Du sa hej då till dem den dagen, stängde ner Outlook och stängde av skärmen för natten. Efter det tog du av dig dina tofflor, tog på dig dina skor, ställde tillbaks dagens skörd av tomma glas, burkar, muggar, koppar, fat och skedar i köket, kissade en sista gång och tog på dig jackan. Du sa trevlig kväll till de unga kvinnorna och gamla tanterna i receptionen, tog lite skuldmedvetet trapporna istället för hissen då du vet att du mer än en gång sagt ”jag tror på vardagsmotion” som ursäkt till för varför du inte motionerar. Och så lämnade du byggnaden.

På vägen hem blev du hungrig, som du alltid blir när du går hem, men även i dag så övermannade du känslan av att vilja stanna och köpa choklad på pressbyrån. Du passerade de vanliga dörrarna, trottoarkanterna, övergångsställena och överfulla papperskorgarna. Kanske tog du vägen till vänster om kontorshuset innan tunnelbanan istället för höger som du vanligtvis gick. Noterade precis ingenting av den vanliga vägen hem, för det fanns ju faktiskt ingenting att notera. Väl framme vid tunnelbanan skyndade du om flera personer i rulltrappan för att inte missa tåget, men kom som vanligt ner en minut innan tåget kom. När så personerna som du stressat om sakta kom gående och ställde sig bredvid dig såg du lite extra stressad ut, kanske suckade du till och med lite för högt när du tittade på klockan för att visa att det var bråttom. Egentligen kände du dig kanske bara lite fånig för att du stressat i onödan, men det vet jag faktiskt ingenting om.

Vagnen kom till slut och var som vanligt full av doft av människa, middagsplaner och en vink om den misslyckade integrationspolitiken. Det var en lättnad att gå av, och du nästan småsprang lite för att lämna vagnen bakom dig och komma utanför spärrarna.

Du fick åka hissen upp till lägenheten alldeles själv. Skönt. Du har inget emot dina grannar, men eftersom att du bor i andra hand är du alltid nervös ner du möter dem. De kanske märkt att du luktar rök ibland och rapporterar in hur pass ”rökfri” du egentligen är till den du hyr av? De kanske vet att det var du som hade fest för sent för två månader sedan? De kanske vet… att den fasad du håller upp mot omvärlden är just en fasad? Så när Ekholm-Ranttula i dörren mitt emot skriver om din rökfrihet till din hyresvärd  så kanske det slinker med att du är en fejk, och om väl det kommer ut, vad ska hända då? Därför var du glad att du fick åka själv upp i hissen.

Klockan 17:43 satte du nycklarna i låset, och när dörren gick upp och du möttes av den söta, myskartade och närmaste lite kväljande doften av något som dött och legat lite för länge kunde du äntligen slappna av. Du tog av dig jackan, slängde nycklarna på bordet och andades ut. Det skulle bli en bra kväll.

Advertisements