Tags

, ,

Det är ganska tidigt på morgonen, dagen efter riksdagsvalet 2010. Efter en av de tråkigaste valrörelserna i åtminstone mitt minne har vi ett rätt otydligt resultat: vi verkar få en borgerlig minoritetsregering, och Sverigedemokraterna har lyckats ta sig in i riksdagen.

Som på beställning ligger huvudstaden den här morgonen täckt i en tjock dimma – ett slags skammens och oklarhetens slöja, från bakom vilken hon inte riktigt vågar eller vill sticka fram sitt ansikte. Jag promenerar – liksom många andra morgnar – längs Riddarholmens östra sida, kisar genom dimman inåt riksdagshuset och Rosenbad, huttrar och drar åt halsduken.

Jahaja. Undergräv våra nationella monument för demokrati, gör det bara.

Riddarholmen är en av mina favoritplatser i Stockholm. Här samlas symboler för mycket av det jag vill och borde vara stolt över: gamla riksdagshuset, gamla riksarkivet, stora delar av vårt domstolsväsende, stadens sannolikt vackraste gjutjärnsspira. Strax intill holmen pågår dessutom bygget av Citybanan och Söderströmstunneln för fullt – en symbol för framsteg, utveckling och förmåga till politisk kompromiss, känner jag att jag borde tycka.

Men den här morgonen ser jag något annat. Riddarholmskyrkan ser närmast hotfull ut där den träder fram ur dimman, sprängningarna för Citybanan har fått husen närmast vattnet att tappa delar av sin puts – och plötsligt slår det mig: här står de alltså och gräver, spränger och holkar ur själva grunden för gamla riksdagshuset, detta monument för öppenhet och demokratisk representation. (Nåja, nästan åtminstone; det var visserligen bara riksdagshus till 1905, medan kvinnor fick rösträtt 1921 och enkammarriksdagen skapades 1971 – men likväl!).

Nu är det kanske inte samma sak att gräva en tunnel under Riddarholmen som att holka ur värdegrunden för vårt öppna samhälle och den generella tron på alla människors lika värde, men där jag står i morgonkylan just idag, dagen efter valet, är symboliken både passande och starkt nedslående. Jag slänger en sista blick över vattnet, mot det nyare av de båda riksdagshusen, och promenerar vidare. Människorna verkar undvika att möta min blick. Eller så är det bara som jag föreställer mig.

Advertisements