Tags

Det står klart för mig: Jag kommer aldrig mer att få sitta vid barnbordet. Varje gång jag var på släktkalas fick jag sitta vid barnbordet, och det barnbord jag tänker mest på var det hos mormor. Barnen satt i banansoffan (den var böjd som en banan) och drack saft ur glas och åt kakor på gröna fat. Ovanför soffan hängde en stor tavla med två älgar på. Golvet sviktade lite, precis som minnet gör idag. Mina mindre kusiner lät mycket och de tyckte inte om alla sorters kakor. Jag trivdes aldrig riktigt där. När man satt vid barnbordet ville man så gärna vara vid vuxenbordet, ex som storkusin Maria fick. Men jag var liten, blond och snäll och hade svårt att hävda min rätt även när jag blivit lite äldre. Idag är läget ett annat. Jag är dömd att sitta vid vuxenbordet för resten av mitt liv. Alla vet att vuxenbordet inte är en plats där man får saft och kakor och sedan får åka hem. Det jag trodde var vuxenbordet då är inte det vuxenbord jag upplever idag. Vuxenbordet är inte ens en plats för fika och umgängen; vuxenbordet är en plats där stolen har hjul, ventilationen suger och du måste vifta med armarna en gång i timmen för att inte få musarm. Visst kan du få dricka kaffe, och har du tur kanske du ibland får äta en ost- och skinksallad från ICAs färdigmatsavdelning. En av de dagar som du har ”datorlunch”. Friskvårdstimma och datorlunch, det är vuxenbordets buffé. Sen får du åka hem.

Det står klart för mig: Jag kommer aldrig mer att få åka skolbuss. Jag åkte skolbuss varje dag mellan 6-årsgruppen och 7:an. Skolbussen kom varje dag och hämtade mig, jag klev på bussen och lyssnade på Morgonpasset med Tomas Tengby och en ung Annika Lantz. Hon var rolig på den tiden. Det var ibland imma på rutan. En dag såg man kanske ett rådjur; en annan dag ingenting. Johan klev på i Grisbo, Peter klev på vid Uggelbo. En dag så satt en annan kille bredvid mig när Peter gick på, sen var Peter och jag inte bästisar längre. En gång om året bjöd busschauffören Stig-Arne oss på glass. Han är död nu, trots att han inte var så gammal. På bussen existerade inte begreppen; man åkte bara bussen och kom fram. Begrepp som jag, sen, metafor eller intjänandegrad fanns inte på den tiden. Man åkte runt sjön, lämnade av folk där andra klev på.  Så var livet varje dag för oss som växte upp som bussbarn.

Det står klart för mig: Livet blir bara bättre.

Advertisements