Tags

,

Det finns ett fenomen här i världen som kallas löpning. Att löpa är att springa. Många människor springer, och många människor springer gärna i grupp. Ibland händer det att ännu fler människor springer i grupp samtidigt för att på så sätt bilda en supergrupp. En organism där helheten blir större än delarna vällandes över stadsbild och natur; en holistisk, månghövdad hydra. Ibland har hydran flera tusen huvuden. Den kan ha olika namn från tid till annan: Midnattsloppet, Halvmaran, Lidingöloppet etc. Vi känner den alla. Vi har alla sett den. Vissa av oss har till och med varit en del av den.

Ändå är det så att varje huvud är unikt. Tror det. Är du person 23.001 av 40.000 personer som springer Göteborgsvarvet så känner du dig ändå unik. Jag, bland 40.000 andra har sprungit i mål. Jag har gjort en bragd. Jag existerar. Jag förtjänar uppmärksamhet.

Kanske är det så. Kanske ska huvud 23.001 få en extra klapp på axeln efter att ha varit en av alla dem som fått hydran att slingra sig hela vägen från start till mål. Ja, varför inte. Kom hit! så ska även jag dunka din rygg, bäste kamrat! Vilken bragd! Vilken kroppens och viljans triumf!

Men. Varför förväntar du dig att jag ska titta på dig när du gör det? Eller, inte ens när du gör det, för det implicerar att man är närvarande vid hela prestationen. Det är en omöjlighet så vida man inte springer med själv. Varför förväntar du dig att jag ska titta på dig under en försvinnande liten del av ditt lopp? Du tycker alltså att det är rimligt att jag ska stå längs en väg, vid ett träd eller kanske ett staket under flera timmar, för att under en period av ca 30 sekunder få se dig springa förbi? En sträcka av kanske 100 meter. Kanske lite mer, kanske mindre. Är det så att du anser dig själv vara en av tusentals huvudrollsinnehavare i dramat Hydran, och som sådan är du ett fantastiskt stjärnskott och värdig all form av beundran?

Ja. Kanske är du det. Men troligtvis inte. Det som dock fascinerar mig med detta är förväntan från artisten på åskådaren att åskådaren ska dyka upp helt till förmån för artisten och helt utan egen vinning. För jag har svårt att se att det är så kul att spendera avsevärd tid på att under få sekunder få säga “kom igen då” åt en vän eller bekant, vilken man ofta träffar ofta ändå. Jag ser inte vad jag ska få ut av det. Jag ser vad artisten får ut av det. Det är inte svårt. Men, kanske är det jag som inte förmår uppskatta värdet i att osjälviskt ställa upp till förmån för någon annans fåfänga. Kanske är det bara jag som inte förstår den stora grad av (självpåtagen) nöd som artisten/löparen utsätts för, och därför inte heller förstår den nåd som den nödställde får då jag utbrister: Hurra för Löparen!

Så. Jag ser att mitt resonemang lämnar många frågor obesvarade. Det enda jag då har att göra för att få ett svar är att åka ut och ställa mig i en skog när Hydran Lidingöloppet ringlar förbi. Jag får väl stå där någon timme, säkert i regn och våta strumpor, för att skandera åt huvud 23.001 under en kort stund. Det kan jag ställa upp på.

Men då kan du också räkna med att jag kommer begära av Dig detsamma! En vacker dag i februari ringer jag dig och förklarar att det är dags att återbetala. Jag kommer att be dig att åka ut till Blackeberg där du ska stå på torget i ca två timmar, tämligen rakt upp och ner. Efter en timme och femtio minuter kommer jag upp från tunnelbanan, gör en kullerbytta (baklänges) och drar sedan igen, allt medan du viftar med händerna och hejar på mig. Så kan vi mötas upp några timmar senare igen och umgås som vanligt folk och vara trygga i att balansen återställts. Tills nästa gång Hydran börjar röra på sig.

Det blir väl roligt?

Advertisements