Astrid (ma tendre mère)

Det har gått en väldigt lång tid och det har gått ingen tid alls. Det hände i går och det skedde för tjugo år sedan. Att någonting kan kännas så mycket och så lite samtidigt är kanske ingenting konstigt, så känner jag emellanåt, men ibland blir det liksom extra tydligt. Ibland biter känslan sig fast hårdare.

I verkligheten har det gått två år. Idag, den tjugotredje oktober tjugohundraarton, är det två år sedan jag precis satt mig ner i fåtöljen vid min moders dödsbädd och snabbt reste på mig igen eftersom de djupa rosslingar som följt med hennes andetag i nästan tre dygn nu släppte. Under någon sekund, någonstans mellan bråkdelen av en sekund och två långa hela sekunder, hann jag hoppas att hon skulle vakna till. Att rosslingarna släppte för att andningen blev lätt för att hon skulle vakna till för att vi skulle få mer tid tillsammans kanske de månader som hon lovat kanske de år som hon förtjänat.

Så var det förstås inte. Rosslingarna släppte och kroppen tog ett andetag eller två, och sedan var det slut, och jag minns fortfarande hur jag sa till min lillasyster att hon och pappa inte behövde skynda sig tillbaka till sjukhuset, jag minns hur jag kramade min storasyster, och jag minns framför allt hur den där jävla klockan på vägen fortsatte ticka precis som vanligt, som om allt var normalt och ingenting speciellt hade hänt, som om jag inte precis förlorat min mamma. Världens mest oförskämda tick-tack.

Jag är inte någon som har lätt att känna sig nära andra människor. Det har jag nog aldrig varit. Inte ens mina egna föräldrar, som jag älskat och uppskattat, och fått höra att jag kan berätta vad som helst för men aldrig känt mig bekväm nog att faktiskt göra det. Jag trodde inte att mina föräldrars oundvikliga frånfälle skulle beröra mig så mycket som jag kände att det borde göra.

Så fel en människa kan ha. Så fel kan en människa ha.

Jag fick veta om cancern ungefär två och ett halvt år innan sjukdomen tog henne. Då visste hon inte, inte säkert, då kunde knölarna fortfarande vara något annat, något godartat, eller åtminstone mer godartade än de skulle visa sig vara. Jag var i omklädningsrummet på min arbetsplats och hela min lilla värld rämnade. För det var ju inte någonting godartat, och i stort sett hela vägen från då till den där morgonen för två år sedan skulle vara kantad med besvikelser. Varje förhoppning om någonting fungerande, varje väntan på besked, varje liten grej där svaren antingen kunde vara positivt eller negativt, eller de gånger det stod mellan mer negativt eller mindre negativt, vid varje vägskäl valde verkligheten den värsta riktningen. Förutom en period då cancern inte fortsatte sprida sig. Den gick aldrig tillbaka men den fortsatte åtminstone inte sprida sig. Jag tror att vi kanske kände någon form av hopp. Det var en känsla som inte höll i sig.

Jag åkte till New York den hösten och sista gången vi pratade bör ha varit strax före eller strax efter den resan. Jag minns inte. Men jag minns att hon berättade hur läkaren sagt att det inte fanns något mer att göra, att hon kanske hade som mest ett år kvar (men jag hörde på hennes röst att varken hon eller läkaren egentligen trodde på det. Det här var samma år som Kent åkte runt på sin allra sista turné och jag hade köpt biljett till deras konsert i min hemstad tre månader senare, och hon lovade mig att hålla ut i alla fall så länge, och det var ett löfte hon inte kunde hålla. Hon missade det med ett par månader. Hon hade åkt in till sjukhuset för att hon blev dålig men trodde att hon skulle få åka hem igen. Egentligen trodde hon nog att hon skulle få vara kvar över helgen, på sin höjd. Så blev det förstås inte. Lite mer än en vecka var hon kvar, innan hon lämnade allt. Den tjugotredje oktober tjugohundrasexton, ungefär klockan 9 på morgonen, efter att jag och min storasyster precis kommit tillbaka från frukost – vi kunde passa på medan den underbara personalen hos onkologen i Växjö skulle tvätta och vända på mamma, och precis nu insåg jag att hon fick lämna oss med största möjliga värdighet, något jag misstänker att hon verkligen hade uppskattat – och även efter att jag precis kommit tillbaka från toaletten.

Åh, jösses, som jag är glad att mamma väntade tills jag var färdig på toaletten.

Advertisements

La Vérité et La soupe aux oignons

Jag klär av löken. Lager efter lager av skal och omständigheter. Smärta – bort. Osynk – bort. Drömmar, visioner, riktning – bort. Förväntningar – bort. Konventioner – bort.

Sanningen måste väl finnas här inne någonstans? Om jag bara skalar tillräckligt mycket och länge? Jag är besatt av tanken på min sanning. Min pudelkärna. Jag måste få veta hur det ofiltrerade känns, bortom det där böset som grumlar. Bort, skal, bort.

Det svider i ögonen.

Slutligen står jag där med något som åtminstone vagt efterliknar sanningen, fastän jag förstår att de där kladdiga hinnorna av omständigheter aldrig går att få bort helt.

Jag tittar på det som finns kvar när jag klätt av så många lager jag kan. Är det här sanningen? Det går säkert att skala bort mer från den där fjuttiga lilla kärnan, men det duger.

Jaha.

Sanningen stirrar på mig, uppfordrande och med rumpan bar. Nästan kaxig. Som att den vill provocera mig, som att den flinande frågar “vad ska du göra med mig nu då, din klåfingriga nakenivrare?”.

Jag stirrar tillbaka. Jag har inga svar, för löken existerar inte utan sina skal. Jag kan inte göra en soupe aux oignons på kladdiga hinnor och en fjuttig kärna. Sanningen är inte fristånde, den är ingenting utan sina skal av omständigheter. Även om jag har nått hela vägen in, vilket jag säkert inte ens har, så kan jag inte bortse från böset. Jag lever i en värld av omständigheter.

Så vaddå? Ska jag klä på löken igen? Jag vill inte det än, inte just nu. Jag måste få vila i det nakna en stund till.

Snickarbloggen, del 3

Tags

, , , ,

Image

Sent omsider har det nu blivit dags för nästa akt i den pågående fars som är mina försök att bli åtminstone lite händig. Hittills har det visserligen gått över förväntan – men det säger egentligen inte så mycket, därför att om man (som jag) har grava defekter i sin spatiala förmåga så har man också väldigt låga förväntningar.

Hursomhelst. Som en direkt följd av våra tidigare hantverksprojekt, pedagogiskt benämnda Snickarbloggen, del 1 respektive Snickarbloggen, del 2 så har jag och Jenny fyllt vårt vindsförråd med gamla spillbitar från Billy-bokhyllor, tv-bänkar och annat avpolletterat skräp. I grunden är det dock inget större fel på materialet, så istället för att helt sonika slänga rasket på tippen försöker jag knacka ihop nya ”möbler” av det.

Dagens tema för Snickarbloggen är därmed upcycling. Eller som Hållbarhets-Claes på jobbet kanske hade kallat det: ett slags cirkulär bioekonomi i urban möbelmiljö.*

Min ambition med detta projekt var att platsbygga ett skrivbord för att utnyttja ytan i lägenheten på bästa sätt – utan att blockera balkongdörrarna, men med tillräckligt skåputrymme för att kunna gömma undan ful teknik. Resultatet syns nedan: jag har full förståelse för den som tycker att det är ett oformligt missfoster, men själv intalar jag mig att det är en sober och sofistikerad skapelse som andas både Eileen Gray och Marcel Breuer.

Trots skrivbordets Potemkin-inspirerade design (och materialåtgång) så har vi fortfarande gott om slöjdmaterial kvar. Nästa projekt är redan i full gång ute i farstun: det går än så länge under arbetsnamnet Sko- och hatthylla Radieuse – men det återkommer vi till vid ett annat tillfälle.

* Han hade antagligen inte kallat det så.

Snickarbloggen, del 2

Tags

, , , ,

Före och efter 520

Tjena tjena snickarbloggen, “Willy” från “Bygglust” här. Som alla vet är jag inte lika händig som Han Den Snygga i Äntligen Hemma, men även en blind höna etc osv.

När min morfar gick bort la jag beslag på ett skåp som stod i hans badrum. Jag föreställer mig att det är morfar som har byggt det, men jag vet inte säkert. Baksidan består av någon sorts pärlspont som förmodligen har blivit över från något annat.

När morfar dog var skåpet målat i ljusgult på utsidan och orange på insidan. Då, för mer än tio år sedan, ville jag gärna ha det vitbetsat. Så jag började ta bort färgen med  hjälp av värmepistol och skrapa och det tog en evinnerlig tid. I och med att det skulle betsas så behövde varenda liten färgflaga försvinna och skåpet bli helt trärent. Jag orkade med i princip hela utsidan innan jag ledsnade och aldrig gjorde något mer åt det.

I drygt ett decennium har jag flyttat runt i hyreslägenheter och andrahandsboenden med detta skåp. Oftast har det fått stå inklämt i källarförråd eller vindsutrymmen. Sedan jag och Martin flyttade ihop har det dock fått stå framme och tjäna som odlingsförvaring, fullt av fröer, krukor och blompinnar.

Men nu var det dags att ge morfars skåp en ansiktslyftning! Jag målade det vitt på utsidan, men behöll insidan orange för att jag 1) är lat 2) gillar att man kan se den grälla nyans som morfar en gång i tiden valde. Man kan även hitta rester av den ljusgula färgen vid gångjärnen inuti.

Stig Lindbergs mönster “Bulbous” från 1947 har länge varit ett av mina favoritmönster. Det finns numera i tapetform, och på Måleributiken kan man beställa ett 1-metersprov för bara en femtiolapp – fraktfritt! Och mer än så behövdes inte till skåpsdörren. Jag har dessutom satt in en kitschig led-lampa som tänds när man öppnar.

Är mycket nöjd med resultatet och hoppas att morfar inte misstycker!

Snickarbloggen, del 1

Tags

, , ,

Hör upp, för nu blir det “Äntligen hemma” av hela skiten här!

De senaste veckorna har det nämligen varit snickarstuga hemma hos mig och JK. Det är mest jag som har snickrat, men JK har också hjälpt till genom att vara som han Willy i “Bygglust” ungefär.

Den ursprungliga målsättningen var att kasta ut ett par gamla Billy-bokhyllor, som likt ett par gamla häxor stod och ugglade längs en vägg, tog upp en massa golvyta och betedde sig allmänt hotfullt mot våra gäster.  För att fixa mer hyllplats, spara golvutrymme och komma hyfsat billigt undan bestämde vi oss för att platsbygga en bokhylla istället.

MDF-skivor, byggreglar, vinkelbeslag och färg var väl det enda som behövdes egentligen – och slutresultatet var ett fantastiskt lyft, om jag får säga det själv. I god 10-talsanda har vi naturligtvis dokumenterat hela processen medelst halvrisiga mobilbilder – kolla här:

Bonus: tv-bänk på en budget
Som om det inte vore nog med en ny, trevlig bokhylla så visade det sig att vi även fick en massa små spillbitar och färg över från konstruktionen. Som de innovatörer vi är bestämde vi oss kvickt för att snickra ihop en ny tv-bänk av spillet: en välkommen bonus, inte minst med tanke på att vår gamla tv-bänk låg och fläkte ut sig som en överviktig kosackbrottare i vardagsrummet.

Det enda som behövde köpas till var i princip ett par gångjärn och lite chipsig självhäftande plast (som ser betydligt mindre chipsig ut när den väl är på plats), så totalbudgeten för bänkprojektet uppgick väl till ungefär 250 kronor. Oerhört rimligt.

Nog om detta nu, se på bilderna istället:

Nu är det städat och fint hemma hos oss igen, och den största vinsten med allt detta snickrande var nog en nyvunnen insikt om hur tillfredsställande det är att bygga något helt själv. Om det sen blir snyggt eller inte är ju en helt annan fråga. Kommande byggprojekt är därmed: soffbord, skrivbord, modulhyllor och köksrenovering. Samt möjligen att lära sig något om ROT-avdrag.

Fantastiskt det här med den välutbildade hipstermedelklassen som tror att den klarar av vad som helst, och betalar någon annan när de märker annorlunda. Ja, jag tittar på dig. Du där i spegeln. Usch.

Harmoni

Smällen är som en blixt på en mörk kvällshimmel. Jag vacklar åt sidan, känner hur det pulserar i vänster öga. För en sekund undrar jag vad som egentligen hände.

Hans kropp roterar åt vänster sida. Rörelserna är oberäkneliga, svårtolkade. Innan jag ens hunnit konkretisera en tanke efter den första smällen kommer nästa. Näsan pulserar, huvudet kastas instinktivt åt sidan. Men, lyckligtvis, är det inte alltid såhär.

De små händerna trevar sig fram, känner på min panna, min näsa, min kind. Det som alldeles nyss var alarmet efter en mardröm faller i glömska. Andningen lugnar ner sig. Med händerna på mitt huvud, en på min näsa, en på min kind så infaller sig lugnet igen.

Tiden står stilla. I detta ögonblick finns varken transferfönster, jobbångest eller ens en enda ren och klar tanke. Bara en känsla av att vara komplett, lycklig.

Om fyra fredagar, 28 dagar, påbörjas en 10 månaders lång pappaledighet. Den kommer, med all säkerhet, kryddas med högerkrokar och oförutsägbara nattningar. Men, framförallt, så kommer dessa månader fyllas med dessa magiska ögonblick av ren lycka.

Jag kan inte bärga mig.

C’est ma vie et je l’aime

Lördag morgon. Ljuset letar sig in under rullgardinen. Jag har ingen uppfattning om tiden. Nyss drömde jag om att vi letade efter motorvärmarplats. Mitt i all problematik kastades jag in i verkligheten då min son, som ligger bredvid mig och sover, skriker rakt ut.

Huvudet bultar. Min fru mumlar om att hennes huvud håller på att sprängas. Jag vänder mig om. Vårt lilla resultat av kärlek ligger och tittar på mig med glada, klarvakna ögon. Han ler, jollrar.

Jag famlar efter mobilen. Samtidigt som jag gör det ber jag en stilla bön om att klockan i alla fall är efter nio, så vi fått sova ut. Klockan visar 08 prick. Fan. Jag lyfter upp min lilla son och smyger ut ur sovrummet. All tid jag kan vinna åt min fru är guld värd.

Kaffekvarnens malande fungerar som ett eko av mitt bultande huvud. Med en bebis i famnen rotar jag fram kaffekopp, fruktmusli och lite hälsofil. Ett gult kompakt mynt av konstgjorda vitaminer pyser i ett vattenglas.

Köksklockans gammeldags tickande förstärker bara huvudvärken, men den första klunken av kaffet mjukar upp sinnet. Morgonrutinen fortsätter. Vad har hänt runtom i världen inatt? Jag scannar av sportresultaten från andra sidan Atlanten, kollar Twitter och konstaterar att det var fest även igår för många andra.

Från babysittern kommer ett kontinuerligt flöde av babyjoller och ljud. Enligt gängse teori ska man efterhärma deras ljud och därmed ha någon sorts dialog med sitt barn. Så vi pratar med varandra. Han ler och skrattar när jag besvarar hans joller och grymtanden. 

Samtidigt hör jag hur det brakar till. Morgonbajset gör entré. När det sker i babysittern brukar det inte vara båda gott. Gungandet i takt med brakandet tenderar att förflytta bajset uppåt rygg och in i babysitterns tyg.

Men jag låter det ske. Det är för sent nu. Jag ställer undan kaffekoppen och lyfter upp min son och kollar ryggen. Jodå. 

Tvättlappar, våtservetter, joller, tvätt av händer. Det är så många moment och nytt bajs som upptäcks att man tillslut inte ens minns om man tvättat händerna efter den senaste upptäckten. Händerna blir tillslut torra som fnöske.

Det bultar fortfarande i huvudet medan jag smörjer in min son och tar på honom en blöja. Varsamt klär jag på honom sina kläder och går in i köket. Babysittern måste tvättas. Jag testar babygymmet, utan framgång. Vi sitter en stund i köket medan jag får i mig det sista av frukosten.

Tillslut börjar han vrida på sig och visa att han vill till sin mamma. Jag tittar på klockan. 09.08. Jag har vunnit en timme åt min fru. Vi smyger in i sovrummet. Jag lägger min son i hennes famn,  tar en mental stillbild och blir varm i hjärtat.

Perspektiv

Det ligger ett nytt liv i min famn. Du är efterlängtad och älskad. Men att du är min son och vilka konsekvenser det får, det har nog inte riktigt sjunkit in ännu. Livet känns mycket mer naturligt och samtidigt så mycket mer otäckt på en och samma gång.

Det kanske låter lite paradoxalt, men detta nya liv påminner mig plötsligt ännu mer om döden och min egen dödlighet Jag hoppades att min farmor skulle få se mitt barn innan hon lämnar denna jord. Hon grät av lycka när hon hörde att min fru var gravid och lyckligtvis lever hon fortfarande, pigg och vital vid snart 90 års ålder. En stolt gammelfarmor.

Häromdagen sa min far till sitt barnbarn att ”Undra vad du gör när du är 30 år? Om vi lever lika länge som farmor så hinner du bli 30”. En dödlighetens käftsmäll. Ska ni dö? När då? Vad gör jag då? Hur kommer det att vara?

Jag har under julen försökt rensa ut saker som vi fick med oss i flytten. Saker som har överlevt en rensning, men som nu behöver ögnas en extra gång. Och jag tycker att det är hemskt. I mina lådor finns allt möjligt som, ur en objektiv synvinkel, är skräp. Men jag har förfärligt svårt att göra mig av med det.

Detta beteende är djupt rotat i mig. Varje gång jag flyttat från en lägenhet så har det varit smått traumatiskt. Så mycket minnen, även om det ibland bara varit en kort tidsperiod. Varje tidigare förhållande har jag klamrat mig fast vid, aldrig varit den som lämnat. Detta trots att det ofta varit den enda rimliga utvägen.

Men att säga adjö? Hejdå? Inget mer? Nej, det verkar inte ligga i min natur.

Döden och alltings ände är inget angenämt att släppa in bland hjärncellerna. De kemiska reaktionerna hindrar mig ofta från att jobba, i stället sitter jag och filosoferar. Livet är kort, en insikt som verkar drabba alla så småningom och nu även mig. Och vad gör vi av detta liv? Sitter på Twitter och följer folk som skriver strunt? Betraktar hur en miljon människor re-tweetar Justin Bieber bara för att han skriver ”Hej”.

Vad är det för värld vi lever i och som min son ska växa upp i? Hur kommer samhället att förändras? Blir det en ännu kallare värld, eller lyckas vi återfinna någon sorts solidaritet för varandra? Vem kommer du att bli och hur mycket ansvarar jag för din utveckling?

Kommer du bli mobbad, som din far? Kommer du vara lika naiv i din jakt på kärlek? Kommer du att gilla sport lika mycket som din far? Kommer du att gilla oss som föräldrar när alla tonårsproblemen hopar sig? Kommer du bli en praktiker, som din mor, eller en drömmare som din far?

Frågorna tar aldrig slut och svaren kommer jag kanske aldrig att få. Den ovissheten plågar mig. Men en sak är säker, det liv jag har skapat ändrar perspektivet. Om de här åren på jorden är allt som finns, om du verkligen är övertygad om att det är så, kan du då leva med hur du lever ditt liv?

Väktaren

Tags

Två gånger i timmen slår klockan på väggen. Två gånger varje timme ställer sig visarna i exakt den position som krävs för att det mekaniska universum som ryms innanför urets väggar ska släppa all sin uppbyggda energi i ett slag och låta klockan slå dovt. Och jag ligger under filten på sängen bredvid linneskåpet av körsbär och väntar på att det ska hända. I flera år har jag legat här och väntat på att klockan ska bli hel eller halv. Det enda som berättar för mig vilken tid det är utanför fönstret är skuggans rörelsen över väggen och det enda som skiljer dag från dag är hur länge skuggan finns där. På vintern en halv timme mellan halv tio och tio och på sommaren från klockan sex på morgonen till lunch. Eftermiddagarna är alltid likadana.

I rummet befinner jag mig i ett ständigt konflikttillstånd. Tiden står still men är samtidigt det enda som rör på sig. Min gröna filt har med året bleknat och nötts och de tapter som en gång var vita har antagit en svagt gulnande färg. Luften har stannat av mitt i rörelsen och liksom förvånat blivit hängande. Det kanske luktar, det vet jag inte. Jag kanske luktar. Inte för att det bekommer mig, det var länge sen jag kände några dofter och det var ännu längre sedan någon kom in hit. Variationen mellan minuter och timmar är obefintlig och vore det inte för klockan tvärs över rummet hade jag gissat på att jag befann mig i en fixerad tidsrymd.

Det fanns en tid då jag var någon. Jag hade friska kinder och starka armar och landsvägen tog aldrig slut. Nu är mina händer det enda jag ser sticka fram ur flanellskjortans ärmar. Två handryggar, tio knogar och nio fingrar. Smala och ihopsjunkna och mest liknande ett par bortglömda trädgårdsräfsor. Förr brukade jag röka i sängen, men jag tappade intresset för det på samma sätt som jag tappade intresset för mat. Eller för pratet, poesin och politiken. Nu för tiden är mitt enda intresse väntan på nästa halvtimme.

Förr kunde jag längta efter saker. Beröring, skräpmat, tobak, socker eller vad som för stunden gällde. Efter varje fix kom vämjelsen. Äcklet. På samma sätt är det nu när klockan slår och lusten förbyts i avsmak för att under de närmaste trettio minuterna sakta byggas upp igen tills klockan slår och jag åter störtas i avgrunden. Min kropp har sedan länge slutat fungera och det var flera månader sen jag sist försökte röra på mig. Men med ögonen följer jag visarnas arbete minut för minut, timme för timme, dag för dag. Månad för månad. Den glöd som gör att hjärtat inte ännu helt slutat slå är bara den rörelseenergi som uppstår när fjädern spänns och släpps. Mellan åtrå och avsky. Mellan nutid och dåtid. Utan klockan fanns jag inte och inte heller den.

Jag har funnit mitt kall.

Jag avvaktar katastrofen

Tags

, ,

Det är morgon en onsdag i oktober. Jag sitter på tunnelbanan. Vid Gamla stan kliver en man på. Han har en pappersmugg med kaffe i handen och en ryggsäck på ryggen och han sätter sig mitt emot mig. Fast han sätter sig inte, han står upp och krånglar med sin ryggsäck och sin kaffemugg och jag tänker “SÄTT DIG SÄTT DIG SÄTT DIG innan tåget rycker till och börjar rulla”.

För jag inser ju att när tåget rycker till kommer mannen med kaffet att ramla över mig. Jag sitter med näsan i tågets färdriktning och mannen kommer att resa baklänges när han väl satt sig. Kollektivtrafikens tyngdlag säger att han då kommer att ramla över mig.

Mannen flyttar kaffet från ena handen till den andra medan han försöker ta av sig ryggsäcken. Han verkar tveka på om han ska behålla den på eller inte och sekunderna går. Snart kommer tåget att rycka till. Snart kommer kaffet och mannen att landa på mig.

Jag skulle kunna säga till mannen att han ska akta sig. Att han snart kommer att tappa balansen. Men man gör ju inte det. Det är ju inte så vi jobbar i det här landet. Istället sitter jag tyst och väntar på det som komma skall. Jag kurar instinktivt ihop mig och avvaktar katastrofen.