Del 1. De ändlösa landsvägarnas rike (publicerad den 13 juli 2011)
Del 2. När jag lämnade Apoteket i Pålsboda, i triumf viftande med ett trepack kondomer, för att vandra vidare söderut visste jag inte att det skulle dröja åtta år tills jag åter satte min fot på denna fantasieggande plats. Jag visste inte att drömmen om att återigen färdas längs landsvägen skulle pyra som en liten ihärdig glöd inom mig i åtta hela år tills jag åter förverkligade den. Pålsboda hade funnits i mina tankar, jag hade med respektfull värme berättat anekdoten om farbror Sven och hans ljugarkumpaner och jag hade till och med nedtecknat den för att den aldrig skulle falla i glömska. I mina tankar förvandlades denna lilla ort, belägen i Sköllersta socken, Sköllersta härad, till Klockrike i Harry Martinsons ”Vägen till Klockrike”. Den var liksom ett ständigt närvarande mål, en plats att vilja färdas till. Men den förblev under lång tid ouppnåelig.
Landsvägens dragningskraft blev mig emellertid till slut övermäktig. Detta skedde i juli 2012. Denna gång skulle jag färdas medelst cykel. Dels för att kunna tillryggalägga betydligt längre sträckor än vad som var möjligt till fots, dels för att jag hade trollbundits av just detta fordon. Jag införskaffade således ett tält, en väska att fästa på pakethållaren och några andra för ändamålet avsedda persedlar och gav mig av. Rutten var endast grovt planerad, men det fanns en plats som jag till varje pris skulle besöka.
Den första dagen avverkade jag sträckan Stockholm–Katrineholm, i huvudsak längs ganska trafikerad landsväg. Den andra dagen började i samma anda; jag färdades längs riksväg 52 mot nordväst och Vingåker där jag dock vek av västerut. Strax utanför denna ort breder ett fullkomligt bedårande landskap ut sig. En vidsträckt slättbygd av endast skimrande sädesfält, alléer och några gårdar. Efter några kilometer vidtar skogen. Jag passerade Högsjö, där jag för övrigt införskaffade en del proviant, och efter ytterligare något stycke kom jag till Brevens bruk i Askers socken, Askers härad. Därefter fortsatte jag rakt norrut, förbi Kilsmo där vägen åter svängde västerut. Plötsligt fann jag mig cyklande längs en smal grusväg. Jag hade dock ett mål som jag under inga omständigheter tänkte kollra bort och fick därför finna mig i att cykla ett tiotal kilometer på grus.
Jag anlände till Pålsboda österifrån. Det var tidig eftermiddag den 25 juli 2012. Solen sken. Grusvägen dammade och syrsor besjöng min framfart, tryggt placerade i gräset längs vägkanten. Jag passerade AB Svenska Häftstiftfabriken som just vid detta tillfälle föreföll bedriva en mycket anspråkslös verksamhet. Utan problem lokaliserade jag det lilla torget i centrala Pålsboda. Konditoriet utanför vilket jag hade påträffat farbror Sven åtta år tidigare fanns kvar. Jag hoppades självfallet att jag återigen skulle möta honom; jag hade tänkt ut vad jag skulle säga. Jag skulle berätta för honom om den där gången för åtta år sedan. Jag tänkte att han skulle minnas, att han skulle bli glad att jag hade återvänt. Jag tänkte att vi tillsammans skulle brista ut i skratt när jag berättade episoden om kondomerna som de delade ut gratis på Apoteket i Pålsboda.
Men jag kunde inte finna farbror Sven. Bänken på det lilla torget var tom sånär som på en korpulent mamma med tillhörande barn. Jag övervägde att fråga efter Sven, men tänkte att det skulle verka underligt. I stället gick jag in på restaurangen som låg vägg i vägg med konditoriet och beställde en pizza. Åt den under tystnad medan jag oroligt spanade efter honom. Jag hade dock glömt hur han såg ut och mindes heller inte hans kumpaner. De dök inte upp och jag kunde inte göra annat än att åter sätta mig på cykeln och trampa vidare norrut mot Örebro. Den natten slog jag upp tältet på en campingplats något tiotal kilometer söder om Arboga, alldeles vid Hjälmarens strand. Två dagar senare var jag hemma. Den lilla orten i Sköllersta socken, Sköllersta härad var lika betagande som för åtta år sedan, men den var inte samma sak utan farbror Sven.
När jag precis skulle lämna Pålsboda vände jag mig dock om för att liksom ta ett sista farväl. Det var då jag upptäckte att inte ens Apoteket var vad det brukade vara. Det hade sålts ut till ett av de där andra bolagen. Jag lämnade Pålsboda med ett tryck över bröstet.
