Låt oss börja med det kemiska. Vädret tycks ha viss betydelse för människors humör. Antagligen är det något med solljuset som i kontakt med människohud utlöser en form av syra. Denna syra pumpas upp till hjärnan som liksom blir lättare att bära vilket i sin tur tvingar munnen att le. Således; när solen skiner blir vi glada och när det regnar blir vi ledsna.

De flesta människor har dock fått lära sig att inte låta sig påverkas av om det är solsken eller regn; om vi inte är fjättrade i utanförskapets bojor sköter vi troget våra arbeten i ur och i skur. Relativt få är dessutom de vars yrkesutövning direkt påverkas av väderleken. Många utför sina dagliga sysslor inomhus och är därmed i sitt värv helt opåverkade av väder och vind. När det gäller fritidsaktiviteter finns otaliga sådana vars utövande är helt väderoberoende. Annat var det förr i världen. För dåtidens lantbrukare var vädret helt avgörande, ty ett ogynnsamt väder kunde innebära svält och ond bråd död medan ett gynnsamt innebar överlevnad och välstånd.

Med tanke på ovanstående är det inte förvånande att dåtidens folk på åtskilliga mer eller mindre verklighetsfrämmande sätt försökte förutspå vädret. Bra väder den 30 november betydde t.ex. dåligt väder under den kommande julen och tvärtom, ty Anders braskar, julen slaskar. Rikligt med rönnbär ansågs förebåda riklig snömängd (eller om det var tvärtom?).

Följande kan alltså konstateras:
1.) vädret har en viss – dock begränsad – betydelse för hur vi mår, men
2.) vi kan i dagens samhälle utföra de flesta såväl arbets- som fritidsrelaterade göromål oavsett väder.

Men varför tillskriver vi då vädret en sådan stor betydelse? Jag vill mena att den enorma energi med vilken vi engagerar oss i vädret inte tillnärmelsevis står i proportion till dess påverkan på våra liv. För nog engagerar vädret allt. Vi småpratar om det med vänner, bekanta, släktingar, frisörer och kollegor. Vi följer slaviskt rapporterna i radio- och televisionsapparaterna samt i dags- och morgonpressen. Det skulle inte förvåna mig om John Pohlman under sin verksamma tid som väderpresentatör på Sveriges Television åtnjöt större folkligt förtroende än åtskilliga politiska företrädare. I den fria konkurrensens tidevarv jämför vi surt SMHI:s prognoser med andra prognosmakare – vilket i sin tur blir ett samtalsämne i sig. En metadiskussion om vädret. Detta väder – som vi inte kan kontrollera – har kort och gott blivit ett kulturellt fenomen som vi heller inte kan kontrollera men som styr oss. Vi sneglar med kränkt blick på väderkartor, grymtar över temperatur-, vind- och nederbördstabeller och beklagar oss. Och beklagar oss.

För om det är något som vi är bra på är det på att beklaga oss över vädret. Med uppgiven stämma:
– I dag skiner solen, men hur blir det i morgon?
Sommaren i nådens år 2012 må visserligen vara en av de vädermässigt sämsta på länge, men återigen står vårt beklagande inte i proportion till det faktiska vädret. Jag har bl.a. hört följande:
– Vi kanske kan hoppas att augusti blir fin i alla fall…
Och då var det inte ens juli – snacka om att ta ut förlusten i förskott. Flera andra, av varandra oberoende, personer har med nästan spruckna stämmor utbrustit:
– Att det måste regna varje dag!?
Visst har det regnat, men man får inte låta sig nedslås av detta. Det går faktiskt att vända på perspektivet.

Att vara glad över att solen faktiskt har skinit varje dag.

Til syvende og sidst kan vi inte påverka vädret. Men vi kan bestämma oss för till vilken grad vi låter det påverka oss.