Lördag morgon. Ljuset letar sig in under rullgardinen. Jag har ingen uppfattning om tiden. Nyss drömde jag om att vi letade efter motorvärmarplats. Mitt i all problematik kastades jag in i verkligheten då min son, som ligger bredvid mig och sover, skriker rakt ut.

Huvudet bultar. Min fru mumlar om att hennes huvud håller på att sprängas. Jag vänder mig om. Vårt lilla resultat av kärlek ligger och tittar på mig med glada, klarvakna ögon. Han ler, jollrar.

Jag famlar efter mobilen. Samtidigt som jag gör det ber jag en stilla bön om att klockan i alla fall är efter nio, så vi fått sova ut. Klockan visar 08 prick. Fan. Jag lyfter upp min lilla son och smyger ut ur sovrummet. All tid jag kan vinna åt min fru är guld värd.

Kaffekvarnens malande fungerar som ett eko av mitt bultande huvud. Med en bebis i famnen rotar jag fram kaffekopp, fruktmusli och lite hälsofil. Ett gult kompakt mynt av konstgjorda vitaminer pyser i ett vattenglas.

Köksklockans gammeldags tickande förstärker bara huvudvärken, men den första klunken av kaffet mjukar upp sinnet. Morgonrutinen fortsätter. Vad har hänt runtom i världen inatt? Jag scannar av sportresultaten från andra sidan Atlanten, kollar Twitter och konstaterar att det var fest även igår för många andra.

Från babysittern kommer ett kontinuerligt flöde av babyjoller och ljud. Enligt gängse teori ska man efterhärma deras ljud och därmed ha någon sorts dialog med sitt barn. Så vi pratar med varandra. Han ler och skrattar när jag besvarar hans joller och grymtanden. 

Samtidigt hör jag hur det brakar till. Morgonbajset gör entré. När det sker i babysittern brukar det inte vara båda gott. Gungandet i takt med brakandet tenderar att förflytta bajset uppåt rygg och in i babysitterns tyg.

Men jag låter det ske. Det är för sent nu. Jag ställer undan kaffekoppen och lyfter upp min son och kollar ryggen. Jodå. 

Tvättlappar, våtservetter, joller, tvätt av händer. Det är så många moment och nytt bajs som upptäcks att man tillslut inte ens minns om man tvättat händerna efter den senaste upptäckten. Händerna blir tillslut torra som fnöske.

Det bultar fortfarande i huvudet medan jag smörjer in min son och tar på honom en blöja. Varsamt klär jag på honom sina kläder och går in i köket. Babysittern måste tvättas. Jag testar babygymmet, utan framgång. Vi sitter en stund i köket medan jag får i mig det sista av frukosten.

Tillslut börjar han vrida på sig och visa att han vill till sin mamma. Jag tittar på klockan. 09.08. Jag har vunnit en timme åt min fru. Vi smyger in i sovrummet. Jag lägger min son i hennes famn,  tar en mental stillbild och blir varm i hjärtat.

Det ligger ett nytt liv i min famn. Du är efterlängtad och älskad. Men att du är min son och vilka konsekvenser det får, det har nog inte riktigt sjunkit in ännu. Livet känns mycket mer naturligt och samtidigt så mycket mer otäckt på en och samma gång.

Det kanske låter lite paradoxalt, men detta nya liv påminner mig plötsligt ännu mer om döden och min egen dödlighet Jag hoppades att min farmor skulle få se mitt barn innan hon lämnar denna jord. Hon grät av lycka när hon hörde att min fru var gravid och lyckligtvis lever hon fortfarande, pigg och vital vid snart 90 års ålder. En stolt gammelfarmor.

Häromdagen sa min far till sitt barnbarn att ”Undra vad du gör när du är 30 år? Om vi lever lika länge som farmor så hinner du bli 30”. En dödlighetens käftsmäll. Ska ni dö? När då? Vad gör jag då? Hur kommer det att vara?

Jag har under julen försökt rensa ut saker som vi fick med oss i flytten. Saker som har överlevt en rensning, men som nu behöver ögnas en extra gång. Och jag tycker att det är hemskt. I mina lådor finns allt möjligt som, ur en objektiv synvinkel, är skräp. Men jag har förfärligt svårt att göra mig av med det.

Detta beteende är djupt rotat i mig. Varje gång jag flyttat från en lägenhet så har det varit smått traumatiskt. Så mycket minnen, även om det ibland bara varit en kort tidsperiod. Varje tidigare förhållande har jag klamrat mig fast vid, aldrig varit den som lämnat. Detta trots att det ofta varit den enda rimliga utvägen.

Men att säga adjö? Hejdå? Inget mer? Nej, det verkar inte ligga i min natur.

Döden och alltings ände är inget angenämt att släppa in bland hjärncellerna. De kemiska reaktionerna hindrar mig ofta från att jobba, i stället sitter jag och filosoferar. Livet är kort, en insikt som verkar drabba alla så småningom och nu även mig. Och vad gör vi av detta liv? Sitter på Twitter och följer folk som skriver strunt? Betraktar hur en miljon människor re-tweetar Justin Bieber bara för att han skriver ”Hej”.

Vad är det för värld vi lever i och som min son ska växa upp i? Hur kommer samhället att förändras? Blir det en ännu kallare värld, eller lyckas vi återfinna någon sorts solidaritet för varandra? Vem kommer du att bli och hur mycket ansvarar jag för din utveckling?

Kommer du bli mobbad, som din far? Kommer du vara lika naiv i din jakt på kärlek? Kommer du att gilla sport lika mycket som din far? Kommer du att gilla oss som föräldrar när alla tonårsproblemen hopar sig? Kommer du bli en praktiker, som din mor, eller en drömmare som din far?

Frågorna tar aldrig slut och svaren kommer jag kanske aldrig att få. Den ovissheten plågar mig. Men en sak är säker, det liv jag har skapat ändrar perspektivet. Om de här åren på jorden är allt som finns, om du verkligen är övertygad om att det är så, kan du då leva med hur du lever ditt liv?